Ibland går inte alls som man tänkt sig, jag kom hit med en förväntning att få ett lärorikt och roligt år. Visst har det varit både roligt och lärorikt. Men mest har det varit jobbigt och tufft och de flesta dagarna har slutat i gråt för att jag vantrivs här. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma här eller kommit familjen nära. Det mest jobbigast har varit med barnen, vi har inte alls kommit varandra nära. Speciellt när de inte försöker lära känna en, och när man själv har försökt ett tag och man inte får en respons så ger man nästan upp, men eftersom de är så självständiga barn så vill de knappt leka eller vara med mig, vilket jag då känner att jag gör ett dåligt jobb, men jag kan inte heller tvinga dem att vara med mig, vilket lite leder till att jag får prestationsångest. Hela situationen är svår att förklara hur den är, men varje gång jag måste gå tillbaka i huset får jag en klump i magen för att jag vill verkligen inte.  Jag har fått stark ångest att vara här. Mitt huvud har känt som ett stort svart hål som varken vet ut eller in, speciellt eftersom de varit snäll mot mig, men det har varit  något har känts fel.  Men eftersom jag tänkt att det kommer bli bättre med barnen, det kan ta tid. Men efter tre och en halv månad har det inte blivit bättre. Min kropp har sagt åt mig att du kan inte må så här. Min kropp har börjat skaka, tårarna rinner från kinderna och jag börjar hyperventilera men även att det känns inte som jag kan andas. Tillslut har jag äntligen kommit fram till beslutet att gå in i Rematch för att det går inte må såhär. Rematch är att man bytar familj.  Så man har två veckor på sig att matchas med en ny familj, annars får man åka hem. Jag går in i Rematch den 3 januari så måste vara stark och bo kvar hos familjen i en månad till.  Men eftersom jag och barnen inte har kommit så nära har jag börjat tvivla om detta är något för mig. Är detta för mig, tanken går fram och tillbaka. När jag jobbar med mina barn så känns detta inte alls rätt. Men när jag som för någon dag sedan var hos en vän med hennes barn så blev jag så barnkär jag brukar vara. Jag vet ju att jag inte kan stanna i den här familjen. Men jag vet inte om det kommer bli bättre i nästa familj. Jag är rädd att må så dåligt igen. För detta är det jobbigaste jag har varit med om och jag kommer inte klara av att må så dåligt igen och man vet ju aldrig. Man kanske får börja om helt, en ny stad, måste hitta nya vänner, helt ny familj och nya barn. Rädslan stoppar mig att försöka igen, rädslan att må så dåligt.  Skulle inte detta var ett roligt år, men tycker det är mest tårar som rinner från mina kinder! Jag vill vara här, men att leva i någon främlingshus är svårt. Är det värt att leva såhär för alla upplevelser man kommer få, det är ju frågan. Det jobbigaste med att lämna antingen att byta familj eller åka hem är såklart alla nya vänner man fått här, för nästan varje gång jag är ledig så umgås jag med dem. Att umgås med mina vänner här är en av sakerna jag som har gjort att jag hållt ut så länge, för varje gång har allt blivit bra för stunden när jag umgåtts med dem. Det kommer kännas jobbigt om jag bytar familj att hitta nya vänner som man trivs så bra med.  Jag kommer sakna staden Chicago, som en är underbar och fin stad. 

Men sen har det varit svårt att njuta av det när man mått så dåligt.

Men vad som än händer efter denna månaden så hoppas jag att det blir bättre!

De senaste dagarna har varit tuffa, har inte känt mig alls på topp, och kunnat börja gråta för ingenting. Jag tror det har varit för jag inte har klickat så mycket barnen och det är mitt jobb så har det varit svårt för mig. Så jag skrev ner vad jag kände och sen så tog jag och pratade med min värdfamilj och det kändes som ett ton släpptes från mina axlar, de var väldigt förstående att jag tyckt det var jobbigt och vi försökte komma på en lösning och vi kom fram till lite förändringar som vi kunde pröva, och så sa vi om det inte blir bättre efter vi har försökt så få vi se hur vi gör. 

 

Iallafall idag vaknade jag upp hos Moa, hon hade skola inne i downtown så jag åkte med henne in, och det var så skönt att komma ut från huset, då jag inte kände mig bra. Sen så var jag hemma ett tag tog det mes lungt. Sen tog jag tåget till Andersonville, som en är en liten svensk del i Chicago. Där mötte jag upp Amanda och Sofia. Så vi åt på den svenska resturangen tre kronor och jag åt en omelett med lax och grädfil med dill i, med stekt potatis till. Var så gott! Sen så gick vi in i den svenska butiken som också fanns där och jag köpte ett Marabou mjölkchoklad ( som redan är slut haha), dock så var det ganska dyrt då det var ett 100 gram och det kostade 5,46 dollar vilket är ungefär 40 kronor, men det var så värt det, så gott, kärlek till marabou mjölkchoklad. Sen så åkte vi hem till Amanda lämnade hennes bil och började promenera, vi promenareade hela vägen hem till mig vilket är ca en timmes gång. Sen vilade vi en stund i mitt rum och sen gick vi ut och åt på en sushi resurang och efter det gick vi på ett event på Victoria secret, så jag blev några underkläder rikare. 

 

 

 

 

Ibland kommer känslan att man saknar allt som har med hemma att göra, som sin familj, vänner och bara

småsaker som svenska livsmedel, till saker man gjorde med sin familj och vänner. Jag har verkligen det jätte bra här och har träffat super bra vänner och är i en jätte bra familj! Jag är glad att jag tog möjligheten. Men Ibland kan man bara brista ut i gråt och tänka vad tusan har jag gett mig in på medan andra sekunden kan det vara den roligaste stunden i ens liv! Och att ena sekunden tycker man att tiden bara rinner iväg och ibland bara gud vad långt ett år är. Men det är väl så det kommer vara att livet går upp och ner, så var det ju hemma också!