Ibland går inte alls som man tänkt sig, jag kom hit med en förväntning att få ett lärorikt och roligt år. Visst har det varit både roligt och lärorikt. Men mest har det varit jobbigt och tufft och de flesta dagarna har slutat i gråt för att jag vantrivs här. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma här eller kommit familjen nära. Det mest jobbigast har varit med barnen, vi har inte alls kommit varandra nära. Speciellt när de inte försöker lära känna en, och när man själv har försökt ett tag och man inte får en respons så ger man nästan upp, men eftersom de är så självständiga barn så vill de knappt leka eller vara med mig, vilket jag då känner att jag gör ett dåligt jobb, men jag kan inte heller tvinga dem att vara med mig, vilket lite leder till att jag får prestationsångest. Hela situationen är svår att förklara hur den är, men varje gång jag måste gå tillbaka i huset får jag en klump i magen för att jag vill verkligen inte.  Jag har fått stark ångest att vara här. Mitt huvud har känt som ett stort svart hål som varken vet ut eller in, speciellt eftersom de varit snäll mot mig, men det har varit  något har känts fel.  Men eftersom jag tänkt att det kommer bli bättre med barnen, det kan ta tid. Men efter tre och en halv månad har det inte blivit bättre. Min kropp har sagt åt mig att du kan inte må så här. Min kropp har börjat skaka, tårarna rinner från kinderna och jag börjar hyperventilera men även att det känns inte som jag kan andas. Tillslut har jag äntligen kommit fram till beslutet att gå in i Rematch för att det går inte må såhär. Rematch är att man bytar familj.  Så man har två veckor på sig att matchas med en ny familj, annars får man åka hem. Jag går in i Rematch den 3 januari så måste vara stark och bo kvar hos familjen i en månad till.  Men eftersom jag och barnen inte har kommit så nära har jag börjat tvivla om detta är något för mig. Är detta för mig, tanken går fram och tillbaka. När jag jobbar med mina barn så känns detta inte alls rätt. Men när jag som för någon dag sedan var hos en vän med hennes barn så blev jag så barnkär jag brukar vara. Jag vet ju att jag inte kan stanna i den här familjen. Men jag vet inte om det kommer bli bättre i nästa familj. Jag är rädd att må så dåligt igen. För detta är det jobbigaste jag har varit med om och jag kommer inte klara av att må så dåligt igen och man vet ju aldrig. Man kanske får börja om helt, en ny stad, måste hitta nya vänner, helt ny familj och nya barn. Rädslan stoppar mig att försöka igen, rädslan att må så dåligt.  Skulle inte detta var ett roligt år, men tycker det är mest tårar som rinner från mina kinder! Jag vill vara här, men att leva i någon främlingshus är svårt. Är det värt att leva såhär för alla upplevelser man kommer få, det är ju frågan. Det jobbigaste med att lämna antingen att byta familj eller åka hem är såklart alla nya vänner man fått här, för nästan varje gång jag är ledig så umgås jag med dem. Att umgås med mina vänner här är en av sakerna jag som har gjort att jag hållt ut så länge, för varje gång har allt blivit bra för stunden när jag umgåtts med dem. Det kommer kännas jobbigt om jag bytar familj att hitta nya vänner som man trivs så bra med.  Jag kommer sakna staden Chicago, som en är underbar och fin stad. 

Men sen har det varit svårt att njuta av det när man mått så dåligt.

Men vad som än händer efter denna månaden så hoppas jag att det blir bättre!